Apartment 1303 - la recensione

Wow... bara wow. Apartment 1303 spelar i en helt egen liga. Remaken av den japanska skräckfilmen från 2007 som i sin tur handlade om spökande japanska flickor. En kopia av en kopia av en trend som borde ha dött med the Ring och the Grudge. Originalet, som jag inte har sett, blev inte direkt hyllat när det dök upp för sex år sedan så orsaken till nyinspelningen är minst sagt höljt i dunkel. Men skall man göra om något varför inte göra det så dåligt som möjligt? För dåligt är det. Inte "tjäna några enkla dvd-dollar"-dåligt utan horribelt dåligt på alla sätt. Som om filmskaparna verkligen har jobbat för att få slutresultatet så pissigt som möjligt. Trettio minuter in i filmen började jag starkt misstänkta att de gjorde det medvetet i något ironiskt försök att efterlämna sig något i klass med Troll 2. Efter att ha sett hela filmen (en prestation i sig) lutar det snarare åt att de är lata och penningkåta as.

Vad handlar skiten om då? Janet flyttar in i sin första egna lägenhet och lämnar i processen sin syster och alkade mamma bakom sig. Janet spelas av Julianne Michelle och lägg det namnet på minnet. Ni kommer nämligen aldrig att höra det i filmsammanhang igen. Inte helt oväntat har dåliga grejer hänt i lägenheten och en av de sämsta skräckfilmerna någonsin kan ta sin början. Förutom att vara ovanligt dum i huvudet har Janet rimligen också någon odokumenterad diagnos. Detta då hon i sin ensamhet hela tiden berättar vad hon gör i sin nya crib. "I am going to hang this picture here". "Now I will have a glass of wine". "I love my new apartment!". Vi snackar ofrivillig komik på högsta möjliga nivå. Scenen kulminerar i Janets oförmåga till ens de simplaste göromål då hon misslyckas med att öppna tidigare nämnda flaska vin.

What the fuck is wrong with this corkscrew?

Ett hett tips är att inte hålla ned armarna på korkskruven. Bara en tanke... Efter vindramatiken börjar det i alla fall spöka på riktigt. Problemet är att det inte i en enda scen blir det minsta otäckt. Janets syster, minimalistiskt spelad av Mischa Barton tar efter ett tag mer plats i filmen liksom Janets fräsiga och lite farliga pojkvän. Missa inte vägg-sexet med underkläderna på uppskattningsvis 40 minuter in i filmen (jag tappade tyvärr uppfattningen om tid och rum efter en kvart).

Ett hedersomnämnande också till Rebecca De Mornay som spelar tjejernas alkoholiserade mamma och tillika f.d pop(?)-stjärna. I ett försök att matcha övriga insatser spelar hon sin roll med en sällan skådad buskis-panache mer passande Falkenbergsrevyn än en Hollywoodproduktion. Med gitarr i hand och blommor i håret levererar hon sina repliker likt en gråsten.

Så ser hela filmen ut. Ofrivillig komik - en totalt menlös spökscen - ofrivillig komik. Efter 80 minuter var sannolikt alla inblandade så trötta på skiten att de kortade ner upplösningen till dryga 5 minuter. För vips så är det hela över. Inga överraskningar what so ever. Bara extremt lamt och osannolikt tråkigt. Underhållningsvärdet i filmen är stort men på helt fel sätt. Detta allena gör den värd en snabb titt. Filmen i sig är dock inte värd mer än ett uppätet och utskitet kycklingben av fem möjliga. Det blir inte sämre än såhär.

Avslutningen av Dexter...

... bjöd på precis det som väntades och inte i en positiv mening. Nej, det bjöd faktiskt på lite mindre än väntat. Detta efter att jag under den vecka som gått sedan jag såg serieavslutningen funderat lite mer. Till en början var jag lite glad över att det var bättre än resten av säsongen. Sedan nyktrade jag till och kom på att övriga säsongen var hästdynga. Att finalen var marginellt bättre är alltså lite som att säga att en hjärnblödning är bättre än två. Det finns ett ord för att sammanfatta avslutningen på en serie som under sina första säsonger var något av det bästa som fanns att skåda på TV: halvhjärtat. Förutom utvalda höjdpunkter har serien stadigt blivit sämre och sämre sedan säsong tre. Den avslutande säsong 8 är utan tvekan den sämsta där ingenting egentligen funkar. Det värsta är att manuset känns så jävla slappt i brist på bättre ord. Enkla lösningar och till och med det som skulle kunna tänkas vara en twist faller platt i sin egen förutsägbarhet. En kort sammanfattning av det dåliga med stark varning för friska spoilers.

Varför väljer de att förvandla Dexter till någon slags rehabiliterad mördare som tappat sugen för att döda? Att han under mitten av avsnittet väljer att låta polisen fånga säsongens storskurk känns extremt lamt. Det mest intressanta med hela serien har varit det faktum att Dexter just har ett patologiskt behov av att döda men att han fått hjälp med att kanalisera detta. Fegt och tråkigt att välja en sådant väg för huvudkaraktären. Att han senare i avsnittet ändå får ta kål på "the brain surgeon" faller på hur dum just den scenen är för övrigt. Seriöst... 48 kameror på fängelset filmar när Dexter i "självförsvar" lugnt och ledigt sätter en penna i halsen på honom. För att sedan med stadig hand trycka på larmknappen. Batista frågar lite försiktigt om vad som hände. Quinn säger att det klart och tydligt var självförsvar. Inga problem, case closed. Suck.

Deb dog till slut, tack och lov. Kunde de inte låtit det varit bra så? Nej, istället låter de Dexter knalla in på sjukhuset och obemärkt stänga av hennes life support, bära ut hennes lik för att sedan dumpa det i havet. En värdig begravning... Hennes vattensvällda och fiskknaprade lik är nog vackert när det flyter upp några veckor senare. Makes...no...sense....

Och... Avslutningen med lumberjack-Dexter. Vad i helvete. Jag fattar grejen med att Dexter känner att de i hans närhet far illa på grund av honom. Att han därför fejkar sin egen död och börjar om som skogshuggare i Oregon (hehe) är rimligt. Eller inte alls. Det är trots allt de mördare han jagat som utsatt hans familj för fara, inte Dexters själva existens. Polisen vet efter 8 säsonger (go Miami Metro) fortfarande inte att Dexter har dödat fler människor än malaria och alla andra hot mot honom eller hans nära och kära är undanröjda. Varför inte ansluta till sin flamma och son (!) i Argentina istället där de rimligen borde kunna leva ett bra liv. Nej nej, i en släng av stark "jag förtjänar inte att vara lycklig" slutar han ensam i en timmerstuga.

Som sagt, tråkiga och fega val av de ansvariga bakom serien. Att det hela nu är slut känns lite tomt men av fel skäl. Serien var värd ett betydligt bättre öde.

Best of the worst - episka filmfighter del 2

1987 var året Ninja: Silent Assassin såg dagens ljus. Godfrey Ho, mannen bakom filmer som Ninja Terminator, Bionic Ninja och Tough Ninja the Shadow Warrior stod bakom kameran. Mr. Ho har regisserat en bit över 120 filmer och uppskattningsvis har 95 % av dessa ordet ninja i titeln. Sweet.

Handlingen? "When police officer Alvin loses both his star witness and his wife to drug kingpin (and ninja assassin) Rudolph, he vows to get revenge. Travelling to Hong Kong, hot on Rudolph's trail, he teams up with local investigators Gordon, Vivian and Jackie. Meanwhile, a young street punk named Edmund is hunting for the man who killed his father. Could they all possibly be searching for the same person?"

I think they could be searching for the same person.... Hur många drug kingpins/ninja assassins kan det finnas liksom? Inför slutfighten får vi till och med en stämningsbyggande inledningssekvens i kontorsmiljö:

Wow... Var skall man börja? Vad sägs om vid 11-sekundersmarkeringen där vi får bevis på att filmen inte bara innehåller välrenommerade kampsportskonstnärer utan även skolade skådisar. - It was torched!!! - Buuuuuuuuuurnt? Who did it??? De upprörda känslorna fortsätter en stund tills en traditionell ninja challenge levereras till kontoret. Vår hjälte har tagit sig tid att smida en liten fin skulptur, allt enligt den gamla ninja-traditionen. To the death! Challenge accepted. Sedan blir det åka av. Dagen till ära är ninja-krigarna klädda i lite mer glammiga dräkter jämfört med det klassiska svarta. Så att det inte skall råda någon förvirring har alla även specialtillverkade pannband som deklarerar att de är ninjas och inget annat. Efter att ha pratat med varandra en stund döljer de sina ansikten, allt för att skydda sina rätta identiteter. Eller så blir det lättare att dölja stuntmännen som sedan tar vid i den kaotiska fight som tar vid. 

Vild handviftning utbryter varpå alla magiskt teleporteras till random locations. Varför? Varför inte. Sedan bjuds vi på den första fighten vilket efter en vacker "springa upp för trädstam med babyfötter-scen" slutar i tragedi för skurk-ninjan. Rätt pissiga ninja-reflexer när han inte lyckas dra loss svärdet ur lite lös jord.

I den andra fighten väljer skurken det mest opraktiska och långsamma vapen han kan hitta. Det enda positiva är väl att spjutsvärdet likt ninjan själv tycks ha teleporteringskrafter. Vabenbyte! Dags för ett ännu pissigare vapen som även detta fallerar för att sedan gå upp i rök. Situationen är pressad så vad göra? Drastiska åtgärder krävs och vad passar då bättre än den dödliga ninja-bumerangen? Nähä... Han kanske borde ha använt sin teleporteringsförmåga istället för att göra en bakåtvolt i det läget. Bara en tanke...

Best of the worst - episka filmfighter del 1

Inget i filmens värld är så vackert som en riktigt skön standoff. En slutlig uppgörelse mellan gott och ont där allt annat i filmen i jämförelse reduceras till utfyllnad. Tack vare "the YouTube" är det också ganska lätt att hitta guldkornen varpå jag kommer jag att köra ett gäng klipp ett tag framöver. Klipp som cirkulerat på diverse "worst movie fight"-listor ett bra tag men vadå liksom? Det är ju inte lätt att vara först med något numera...

Först ut är ingen fight i den klassiska meningen men klippet (och sannolikt hela filmen) har så många andra kvalitéer att man storknar. Varför duellera med nävarna eller vapen när frisbeekastande är så mycket mer dramatiskt? 

Jag misstänker att hjälten kör undercover som frisbee-pro så redan vid det första sladdriga kastet till vakten borde hans täckmantel vara röjd. För att göra saken än värre freestylar vakten skiten ur frisbeen genom upprepade kast under benet. Ett trick som är nästintill omöjligt att utföra. Shit just got real. Vår hjälte har dock alltid tid för vackra 80-talskvinnor så han pausar för att fälla den odödliga kommentaren "Hey Corlene, you've got a great ass" med lika mycket inlevelse som en komapatient. En obemärkt frisbee-switch senare och death by flying disc är ett faktum. Rakbladsfrisbeen borde rimligen vara lika farlig att kasta som att ta emot samtidigt som dess hastighet på 1 km/h i värsta fall borde gett vår blonda antagonist ett skärsår på handen. Då skurken i ett svagt ögonblick lade ifrån sig sitt vapen (strax efter att han deklarerade att stranden var förbjudet område) kunde det också ha varit lättare att bara skjuta honom. Men men, då hade den avslutande fist pumpen inte varit lika befogad.

Säsong 7 av Mad Men styckad

AMC rapporterar att den sista säsongen av Mad Men kommer att bestå av fjorton avsnitt som kommer att sändas under vårarna 2014 och 2015. Vaffan... Sju avsnitt och sedan ett uppehåll på vadå... tio månader? För att först 2015 få se de sista avsnitten av SAMMA säsong.

"We plan to take advantage of this chance to have a more elaborate story told in two parts, which can resonate a little bit longer in the minds of our audience, said Matthew Weiner".

Om du behöver mer tid för att skriva färdigt serien, säg det då... Det är ok Matthew. MM-fans är tålmodiga. Känns som en lite klen förklaring när TV-bolaget samtidigt säger att de delar upp sista säsongen för att det bör ge högre tittarsiffror. Efterkonstruktion är en vacker företeelse. Nåja, det får duga. Så länge det sänds så skall jag inte klaga.

Imorgon 22/9 är det även dags för årets Emmy-gala där Mad Men är nominerad i tolv kategorier. Totalt har serien fått 97 nomineringar genom åren. Det är fanimej på tiden att Jon Hamm till slut vinner Emmyn för Outstanding Lead Actor. Säsongsfinalens Hershey's Pitch där Don kör lite improviserad terapisession i illa valt forum borde göra susen kan man tycka. Så jävla bra. Fingers crossed.

Riddick-recensioner har börjat trilla in...

...och det är lite blandade bud men överlag positivt. Alla verkar vara överens om att del tre är betydligt bättre än the Chronicles of Riddick som nu har nio år på nacken och det är ju... tur. Egentligen borde jag hata del två betydligt mer än jag gör men av okänd orsak har jag sett den ett par gånger. Jag gillar den inte samtidigt som den inte är en total katastrof. Splittrad, urvattnad och stundtals bara fånig men den går att se även om det gör lite ont emellanåt. David Twohy måste ha drabbats av redig hybris efter den oväntade framgång Pitch Black visade sig bli och ville klämma på så innihelvete. Rymdepos för en bredare målgrupp (läs mer stålar i biointäkter) men att göra en Riddick-film PG-13? Nej. Det är långt ifrån ok. Kritiker och publik undrade vad som hade hänt och en fet flopp senare var chansen att vi skulle få en till uppföljare minimal. Pris ske gud för nu står vi här inför Riddick med svensk biopremiär 20/9. Back to basic med en grinig Riddick på en öde planet jagandes prisjägare och slaktandes monster. Våldet verkar återigen vara uppskruvat och tonen betydligt mörkare. Mumma. Sannolikt inte i paritet med den briljanta Pitch Black men David Twohy och Vin Diesel skall ändå ha cred för att faktiskt ha lyssnat på fansen efter semi-monstrositeten för nio år sedan. Såhär har några recensenter tyckt till:

SFX
Screenjabber
Den of Geek
SciFiNow

Kuriosa: Plus till den som kom på originaltiteln: Riddick - Dead Man Stalking. Minus till den som valde att ta droppa titeln.

Killing Season - la recensione

Det här kunde verkligen gå hur som helst. Vilket det även gjorde, fast på ett ganska bra sätt. John Travolta och Robert De Niro spelar båda veteraner från kriget i Bosnien. Travolta spelar serben (såklart) Emil Kovac och letar ett antal år efter kriget upp De Niros karaktär Benjamin Ford (dubbelsåklart); en all american ensamvarg som bor ödsligt uppe i Kentucky-bergen. Emil låtsas bli kompis med Ben och bjuder in honom på en jakttur. Sedan träffar skiten fläkten när Emil avslöjar att han är där för att ta kål på stackars Ben och en klassisk katt-och råttalek uppe i vildmarken tar sin början. Låt oss få det viktigaste överstökat direkt; John Travoltas dialekt. Vi tar en titt på trailern:

Såja, laugh it out... Det är det humor är till för. Man tycker att någon som var inblandad i filminspelningen kunde ha hintat till Travolta att han borde tona ner accenten en aning... Är lite för mycket Teddy KGB på crack. De Niros sydstatsdialekt är inte heller på topp; den kommer och går lite grand under filmens 91 minuter. När förtexterna rullade noterade jag i ett paniskt ögonblick vem regissören var: Mark Steven Johnson. Regissören bakom Daredevil och Elektra. Fuck me sideways... Killing Season hade med andra ord i det läget en inte så liten uppförsbacke att gasa sig ur.

Recensionerna har inte varit något vidare och med ett snittbetyg på 5,3 på IMDB var förhoppningarna inte på topp. Tydligen har filmmakarna även fått det mesta med kriget i Bosnien fel. Jag låter det vara osagt och ser till filmen som trots nämnda brister inte är så pjåkig. Den lånar en del inspiration från the Hunted fast byter ut knivar mot pilbågar. Släng in lite tortyr, den traditionella "jag är en bister ensamvarg som har dålig kontakt med min son-figuren" och ett försök till samhällskommentar om otyget med krig.  Det låter förvisso inget vidare och är det kanske inte heller. Men fan om det inte är rätt så spännande ändå. Tror egentligen att jag gillar spektaklet för att det känns lite icke-2013. Det känns mer som något man kunde hitta på 49:e plats på 50 i topp-listan i videobutiken 1995. Två män ute i skogen som gör allt för att ta kål på varandra. Stundtals ganska rejält våldsamt och framförallt utan krusiduller. Enkelt, inga pissiga CGI-effekter (om inte Travoltas skägg och hårlinje räknas) och effektivt. Så länge Travolta håller tyst är han helt ok i rollen liksom De Niro, även om den sistnämnde som brukligt är lite på autopilot. Han spelar inte över i alla fall, låt oss säga så. När han i en scen skall trä en metallstav fäst i vajer genom ett hål i sin vad (fråga inte) ser han på sin höjd bekymrad ut. Mer som att han funderade på ett svårt sudokukryss. Det har som bekant gått ett antal år sedan De Niro började hora ut sig för gemene roll som gav stålar men men... I Killing Season glimmar han till ibland i alla fall. Gott så. När filmen närmar sig slutet blir det... även det bättre än väntat. Hmm.

Sannolikt på grund av låga förväntningar och några glas vin blir det tre magra kycklingben av fem möjliga. För oss som gillar 90-tal, vildmark och roliga dialekter på film. En exklusiv grupp kanske?

Dexter säsong 8

Har nu betat av en tredjedel av den avslutande säsongen om Dexter Morgan. Åtta säsonger har det blivit och nu är det finito. Det har varit lite av en kvalitetsmässig roller coaster att följa den seriemördande kriminalteknikern. Säsong ett var briljant och något av det bästa jag har sett i TV-serieväg. Säsong två klart sevärd om än inte lika välskriven. Trean kändes som att den gick på tomgång men ändå fortsatte jag att följa serien. Säsong fyra var betydligt vassare mycket tack vare John Lithgows gästspel som the Trinity Killer. Säsongsfinalen i fyran var grym. Säsong fem var ingen höjdare och historien med Lumen var väl inte överdrivet kreativ. Snark. Säsong sex hade lite mer nerv genom de religiösa morden men är även den långt ifrån säsong ett-två kvalitetsmässigt. Säsongsfinalen var även här bra vilket gav fansen lite hopp inför säsong sju. Hoppet släcktes dock lika fort som min livslust en måndag morgon. Sjuan är riktigt svag. Hela ploten med Dexters nya seriemördande flamma är hur trist som helst. Förstår förresten inte varför de envisas med att kasta in dessa krystade jävla kärlekshistorier i serien? De passar verkligen inte in med tanke på den karaktärskildring av Dexter serieskaparna byggt upp under de tidigare säsongerna. Riktigt påklistrat och fånigt. Säsongsfinalen var ett lika stort antiklimax som säsongen i övrigt. Nej, lite större.... Enda höjdpunkten var Ray Stevenson i skurkrollen. En riktigt stark insats från en underskattad skådespelare. Fyra avsnitt av den sista säsongen är nu avklarade och än så länge är den ok. Varken mer eller mindre. Bättre än förra säsongen men konceptet med über-kriminalpsykologen som behöver Dexters hjälp känns lite desperat. Känns lite som att skriva om grundpremissen med serien men hyggligt spännande är det i alla fall. Än så länge.

Michael C Hall som Dexter har trots manusets toppar och dalar varit konsekvent bra. Scenerna i början av serien när han "bryter den fjärde väggen" är underbara. Varför slutade de med det? Och varför är Dexters irriterande jävla syster fortfarande vid liv? På allvar, om hon inte ryker på ett ordentligt översadistiskt och utdraget vis blir jag ledsen i ögat. Jennifer Carpenter har lyckats med något så ovanligt som att bli en sämre och sämre skådis sedan starten 2006. Skall tilläggas att hon redan då var rätt kass. Maken till överspel är sällan skådad.

Trots den tråkiga formkurvan skall det bli intressant att se hur de syr ihop det hela. Misstänker dock att jag kommer bli besviken.

Road House

Året var 1989, en lite ängslig och förvirrande tid på många sätt. Det värsta från 80-talsestetiken vägrade att släppa taget och ville smyga sig in i 90-talet. Blanda upp sig med vad det nya årtiondet hade att erbjuda. I denna historiska och smakfulla skarv skapades filmagi genom Road House. En film så fulländad att det är otäckt. Se på postern till att börja med. Världens längsta tagline, tre bilder som komprimerat visar filmens essens, en neonskylt och Patrick Swayze i en "jag chillar men har ändå råkoll på allt-pose". Byxor uppe i armhålorna, boots, fladdrig kortärmad skjorta och en frilla man själv bara kunde drömma om på den tiden.

Förutom på DVD äger jag denna pärla på VHS, inspelad från tv3 när den visades för första gången. Gissar på att det 1993 någon gång. Ett tidsdokument på flera sätt då man får reklampauserna från trean anno 93 på köpet. Därför äger jag den inte på Blu-Ray. Det skall inte vara för bra bild, det förtar känslan lite...

Swayze spelar Dalton, tidernas tuffaste bouncer  som får i uppdrag att styra upp en bråkig bar i närheten av Kansas City. Efter att ha rensat upp lite för bra kommer han på kant med stadens miljonär/bully Wesley, smått surrealistiskt spelad av Ben Gazzara. Dalton kärar ner sig i den lokala läkaren spelad av Kelly Lynch samtidigt som stridigheterna med Wesley och hans omfattande gäng av mindre begåvade hejdukar eskalerar. Daltons gamla polare Wade spelad av Sam Elliott kallas in för att hjälpa till, varpå det hela spårar ut än mer.

Filmens 114 minuter bjuder på det mesta man kan begära. Goa fightingscener, gratious nudity, ett härligt soundtrack av Jeff Healy och en Swayze i högform. En superbouncer som studerat filosofi och som på fritiden utövar tai chi insmord i olivolja. Detta utanför den lada han hyr av den inom filmvärlden obligatoriska godmodiga och varmhjärtade bonden. Låt oss heller inte glömma några av filmhistorians bästa repliker courtesy of Dalton. Vad sägs om:

Steve: Being called a cocksucker isn't personal?
Dalton: No. It's two nouns combined to elicit a prescribed response.
Steve:What if somebody calls my mama a whore?
Dalton: Is she?

Eller:

Dalton: Take the biggest guy in the world, shatter his knee and he'll drop like a stone.

Och för all del:

Your file says you've got a degree from NYU. What in?
Dalton: Philosophy.
Doc: Any particular discipline?
Dalton: No. Not really. Man's search for faith. That sort of shit.
Doc: Come up with any answers?
Dalton: Not too many.
Doc: How's a guy like you end up a bouncer?
Dalton: Just lucky I guess.

Så sammanfattningsvis: Slagsmålen är det gott om, dialogen är som synes på topp, kläderna underbara och frisyrerna fönade. Missa heller inte Daltons berömda throat-rip, d v s att slita loss motståndarens strupe med fingrarna. Inte många som klarar det. Effektfullt och ett praktiskt sätt att avsluta fighten på. Steven Seagal testade det i Under Belägring, Blade gjorde det och vi såg det även i sista Rambo-filmen. Road House var dock först och störst. Lövly!

Fem kycklingben av fem möjliga. Inget snack.

Get the Gringo

Lionsgate släppte igår en pressrelease gällande plot och cast för the Expendables 3. Här bekräftades att Mel Gibson kommer att agera skurk, vilket tidigare hade hintats via Stallones twitterkonto. Hans rollfigur fick ett riktigt fräsigt namn t o m med Expendables-mått mätt: Conrad Stonebanks. Inte kattskit direkt. Enligt bilder från tmz har Mel bulkat upp rätt rejält inför inspelningen som precis startade.

Snipes, Banderas och Ford tillsammans med några yngre förmågor hänger också med och kompletterar det gamla gänget. Frågan är vad som hände med Nicolas Cage som också var tilltänkt? Det är ju mer troligt att han medverkar i en ny film än inte. Skumt. Den riktigt stora frågan är varför de inte lyckades få med Steven Seagal denna vändan heller? Trodde att de hade löst bråket mellan honom och producenten vid det här laget. Guess not. Vore ju flott att få se en fight mellan Stallone och en 200-kilos Seagal. Även om han inte har varit superhet de senaste årtiondena var hans insats som skurk i Machete rätt skön. Hur thrilling det må ha varit att se honom jaga fortkörare i dokumentärserien Steven Seagal: Lawman vore det ändå kul att se honom i något som liknar en storfilm. Typ så här:

Det var trots allt tänkt att detta inlägg främst skulle handla om Mel Gibson som (tänka sig) också är med i uppföljaren till Machete med premiär i höst. Sidospår är kul men jag kommer eventuellt snart till poängen. Det är kul att Mel börjar få filmroller igen. Efter att ha varit Hollywood-paria ett antal år börjar det hända grejer igen. Visst har han betett sig rätt svinigt i ett antal sammanhang. Troligen rätt rejäla alkohol- och anger issues men ändå... Vem har inte det liksom? Är både lite halvfull och arg när jag skriver detta. Sen finns det väl en och annan i Hollywood-gänget som betett sig värre och kommit betydligt lindrigare undan. Gibson har gjort många bra filmer genom åren och är även en ytterst kompetent regissör. Braveheart såklart men även den förbisedda Apocalypto från 2006. Det var synd att han inte fick regissera Ex3, vilket också ryktades ett tag. Det hade varit intressant.

Jag kände för att fira Mel lite så såg på hans senaste rulle igår: Get The Gringo. En film som fått ganska hygglig kritik men ytterst lite uppmärksamhet, vilket är synd då det är en bra film. Mel spelar mannen utan namn som snott pengar från fel person. Filmen börjar med att han efter en biljakt och ett tjusigt hopp från välplacerad jordhög flyger genom muren mellan USA och Mexiko. Polisen på andra sidan är såklart korrupt, snor bytet och kastar Mel i finkan på obestämd tid. Därefter följer en rätt skön historia mycket tack vare en fängelseskildring som i alla fall jag inte har sett tidigare. El Pueblito är ett intressant ställe på många sätt. De flesta fångar får bära pistol, all knarkhandel sker öppet, de mer privilegierade internera kan komma och gå lite som de vill och deras familjer har möjligheten att bo på fängelset. Repliken "Is this a prison or the world's shittiest mall" summerar det hela fint. Mel lierar sig med en tioårig pojke som bor på fängelset av skäl som inte skall avslöjas och därefter följer en en välspelad historia om vägen ut i friheten. Vilket inte är helt lätt med tanke på de som är ute efter honom, både inom och utanför fängelset. Mel gör en riktigt bra insats och hittar en skön balans mellan kaxiga one liners och asskicking. Våldet i filmen är mer rått än over the top och detta kombineras med en del komiska inslag som luktar 90-talsaction. Det hela funkar faktiskt fint tillsammans mycket tack vare bra skådespelare och filmen är spännande rätt igenom. För de som gillar fängelseskildringar och vill se Mel minst lika bra som i sina glansdagar rekommenderas Get the Gringo varmt. Även om den fått oförtjänt lite uppmärksamhet är det icke desto mindre en klassisk comeback. Det blir fyra kycklingben av fem möjliga.

Dagen då Bruce Willis gav upp

Jag gissar att det var en regnig dag för drygt åtta år sedan. Hushållerskan hade pissat i de cornflakes han avnjöt medan han gick igenom det ena kassa manuset efter det andra. De senaste åren hade han kommit underfund med att hans fortsatta framgång inte var kopplat till kvaliteten i de filmer han medverkade i. Den lättköpta publiken verkade i de flesta fall ändå lösa biobiljett och pengarna rullade in likväl. Det var dags att släppa på den sista spärren vad det gäller kritiskt granskande av kommande filmer. Fuck it.

Bortsett från Looper förra året får man gå tillbaka till 2005 för att finna något av intresse. Året då han medverkade i Sin City och den underskattade Hostage. En riktigt spännande film där han ger en genuint bra rolltolkning. Sedan dess har det barkat rejält utför vilket är synd då han i grunden är en genuint bra och karismatisk skådis. Die Hard 4.0 är en nästan ok film och hade kunnat matcha del tre om filmbolaget hade låtit filmen vara R-rated, vilket var planerat från början. Att tolv år efter trean få återse John McClane som nykter alkoholist, rök-och svordomsfri och med nyvunna superkrafter (?) var inte vackert och kommer aldrig att förlåtas. Fy fan vad fånigt och synd på en film som ändå hade potential. När det utannonserades att del fem A Good Day To Die Hard (t o m titlarna blir sämre och sämre) inte skulle bli urvattnad PG13-action tändes ett litet hopp. Tills de första recensionerna började komma in i alla fall. Jag såg den i våras och jag känner mig fortfarande lite smutsig. Ärkesopan John Moore som även har Max Payne-filmatiseringen på sitt samvete bör inte få göra film och jag vet inte vilka hållhakar han har på filmbolagen. Något riktigt saftigt måste det vara. Filmen är lika mycket Die Hard som min röv, har inget som för filmen framåt (explosioner räknas inte) och med en nyvaken Bruce helt på autopilot. Humorn består av att Bruce skrikgnäller I'm on vacation 150 ggr oavsett sammanhang. Det bästa är att han inte ens är på semester då han åkt till Ryssland för att hjälpa sin son. Men men, petitesser... Det är tragiskt att bevittna en från början grym filmserie rövknullas så hårt. Att Die Hardest (vaffan sluta nu) kommer 2015 känns mer som ett obehagligt hot än ett vackert löfte. Det kanske är dags att plocka fram det gamla manuset till crossovern mellan Die Hard och tv-serien 24 som var på G för några år sedan. Filmen som skulle heta.... Die Hard 24/7. Jesus. Oddsen för att den idén kunnat sluta väl är låga men slutresultatet hade med största sannolikhet i varje fall haft ett underhållningsvärde. Förresten, jag vill också jobba med att komma på filmtitlar. Om någon vet hur man fixar ett sånt gig, vänligen hör av er.

För några veckor sedan kom även nyheten om att Willis hoppar av Expendables 3 efter att inte ha fått igenom sitt lönekrav på 4 miljoner dollar för fyra dagars arbete. Stallone gjorde the only classy thing och kallade Bruce girig och lat på twitter. Istället slänger de in Harrison Ford i den redan fullpackade rollistan. Tja, varför inte? Det blir nog kul även utan Willis då de första två filmerna har bjudit på några sköna timmars nostalgitripp. Underbart överdum pang-pang med de flesta avdankade actionikoner som någonsin stått framför en kamera. Till skillnad från AGDTDH finns här en charm och en känsla för vad fansen vill se. 

Som lök på laxen kan vi avsluta med en jävligt skum intervju Bruce gjorde för att promota Red 2 för några veckor sedan. Det gör ont att se reporterns försök att hålla god min när Bruce gör allt för att vara ett sånt stor A-hole som möjligt. Jamie kanske inte ställde de mest intressanta frågor men det hade nog inte spelat någon större roll då Bruce verkade svara på något helt annat.

Fin jingel för radiokanalen BTW.

Only God Forgives - la recensione

Det enda rätta valet gällande första film att recensera borde rimligen vara en film som är i princip omöjlig att recensera. Då är alla baser täckta på något sätt. Det går inte att kritisera recensionen för att vara osaklig eller vinklad då filmen är bäggedera. Det är lite som att betygsätta en konstinstallation och i slutändan handlar det mer om egna preferenser än rent cineastiska. Filmen är skum som fan helt enkelt. Det har nu gått ett par veckor sedan jag såg Only God Forgives regisserad av Nicolas Winding Refn och i det här fallet är det nog lämpligt med lite distans till filmen i fråga.

Förväntningarna var högt ställda efter Refns och Goslings tidigare samarbete Drive som kom 2011. En film som jag själv placerar på topp 5-listan över favoritfilmer. En enkel men ack så snygg historia. En skön blandning av neonigt 80-tal och ultravåld med en fåordig och störtcool Gosling som protagonisten. Det är inte lätt att rocka en skorpionjacka men han lyckas. Nuff said. Fåordigheten återkommer även i OGF men där slutar egentligen likheterna. Ploten är diplomatiskt uttryckt spartansk. Obefintlig är kanske en mer rättvisande beskrivning. Ryan spelar Julian som efter lite strul med rättvisan flytt till Thailand. Här är han up to no good; driver en thaiboxningsklubb som front för knarksmuggling. Usch och fy. Hans psycho-brorsa blir mördad varpå brödernas überpsycho-morsa (skön rolltolkning av Kristin Scott Thomas) flyger dit och kräver att Julian skall hämnas sin bror. Bakom mordet står stadens ondskefulla polismästare Chang, spelad av Prem Rawats smalare bror Vithaya Pansringarm. För er som undrar huserar Prem på Öppna kanalen där han inspirerar och säger kloka saker. De är sjukt lika på många sätt, jag lovar. Chang föredrar svärd framför skjutvapen och när det är dags för död drar han fram en go Hobbex-klinga ur skjorttyget på ryggen. Praktisk. Vid ett tillfälle är han även ute på en qigongig morgonpromenad med svärdet, vilket är lite gulligt. Det är ungefär det som utgör storyn. Likt Drive är tempot sävligt med plötsliga utbrott av rejält övervåld. Kanske inte jättechockerande med ändå ganska rått. Det förekommer även en del drömsekvenser i filmen vilka är rätt skönt Lynchianska men frågan är vad de tillför storyn. Som sig bör trappas stridigheterna upp och kulminerar i den från trailern högt emotsedda thaiboxningsfighten mellan Julian och Chang. Ödesmötet var inte riktigt vad jag förväntade mig, låt oss lämna det där.

Det som talar för filmen är att den är snygg. Kameraarbete och scenografi är riktigt läckert. Ytan är bra men det är väl det som är problemet, att det saknas lite storymässigt djup. Det stora problemet för publiken är att det inte finns någon karaktär att sympatisera med. Ryan Gosling upprepar i stort sin roll från Drive men har här ännu färre repliker. Tjugotvå stycken i hela filmen närmare räknat. Även om hans karaktär i Drive inte var en klassisk hjälte på något sätt fanns det ändå förmildrande drag och en viss hoppfullhet någonstans. Där var han en light-autistisk getaway driver som vid behov tog till rejält med våld. Kärlekshistorien i den filmen lättade upp mycket av råheten. I OGF är han fullblown-autistisk knarklangare med seriös mamma-issues och inga försonande drag alls. På något sätt är han sevärd ändå, som alltid. Övriga skådespelarinsatser är bra men när alla spelar riktiga über-svin bryr man sig inte så mycket om hur det går. Så sammanfattade jag det hela när jag bevittnade slutscenerna som är... tja...intressanta. Jag kände mig då mest provocerad över hur jävla flummig och pretentiös filmen var. I den stunden hade jag gett betyget 1 av 5. Sedan hände något efter att jag funderat mer på vad budskapet var och försökte förbise filmens svagheter. Eller snarare försökte se filmen rent symbol- och tematikmässigt, som ett konstnärligt experiment istället för en traditionellt berättad film. Högtravande kanske men så var det i alla fall. Om man ser till vilka som motsvarar gud och djävulen i historien, till titeln, återkommande handlingar, Oedipuskomplex och begreppet förlåtelse i en religiös mening får det hela en lite större innebörd. Det faktum att man dagen efter försöker analysera en film man egentligen inte tyckte om är väl lite av en prestation av filmmakarna. Som sagt, en film som är i princip omöjlig att recensera. Den bästa jämförelse jag spontant kan referera till för att distanserat beskriva filmen är sorgeprocessens olika steg:

1) Shock 0 min - 30 min
En stark känsla av overklighet till vad jag bevittnar. Starka inslag av förnekelse och en förhoppning om att filmen snart kommer att byta riktning.

2) Reaktion 31 min - 60 min
Känslor av vrede, förtvivlan och oro när jag märker att filmen inte kommer att byta riktning. Här förekommer även en grad av apati till det jag bevittnar.

3) Bearbetning 61 min - 90 min
  Gör ett försök till att få ett nytt perspektiv på det jag hittills bevittnat. Det går sådär.

4) Nyorientering + 91 min
Hit har jag nu nått. Känslan av att det är dags att gå vidare men att jag för den skull inte glömmer det som har hänt. Känslor av saknad och oro finns fortfarande kvar. Händelserna har dock fått en ny och mer positiv betydelse och jag överväger att omvärdera min tidigare bedömning.

Jag vete fan... Vad sägs om tre magra kycklingben av fem möjliga? Ja så får det bli.

Abandon all hope ye who enter here

Lite dramatiskt men det är tydligen viktigt med en uttrycksfull inledning. Rubriken har även en koppling till namnet på denna färska filmblogg. Flott som fan. Det kändes som att det var dags att fylla detta cineastiska tomrum på nätet och då jag alltid har varit något av en pionjär föll det sig naturligt. Det var min kloka vän som häromdagen föreslog att jag skulle starta en filmblogg för att brancha ut lite så att säga. Mitt spontana svar var att det finns en och annan som redan gör detta och som gör det bra. Han kontrade med "tror du Paris Hilton tänkte så när hon satsade på en skådespelarkarriär? Det finns så många bra, inte kan väl jag?" Well played sir. Har i min andra blogg klämt in en och annan kort filmrecension. Gjorde i ett inlägg ett försök till att recensera fyra filmer när inlägget egentligen handlade om något annat. Jag avbröt försöket. Att film får ett eget forum är nog inte så dumt. Eller jättedumt. Vi får se.

Så här är vi nu mitt i ett första krampaktigt steg mot vad som bara kan bli Paris Hilton-bra. Filmintresset har funnits där sedan ganska många år nu. Något av de första filmminnen jag har är från att som åttaåring ha sett "Den onda dockan". Fanns inte Socialtjänsten på 80-talet? tänker många nu men så illa var det inte. Det var värt några månaders mardrömmar om att Chucky spetsade mig med ett spett. Oklart varför just ett spett då det aldrig användes i filmen men jag gissar på en Freudiansk fallosförklaring. Otäckt på många plan alltså. Därefter följde en uppväxt med det gamla gardet; Stallone, Arnold och van Damme blandat med en hel del skräckfilm. På tidigt 90-tal var det frekventa besök till den lokala videobutiken. Allt var väldigt enkelt på den tiden; antingen såg man film på bio eller så hyrde man film. Whiskeyröst-tanten som ägde den lokala videobutiken gav mig en dag en vacker gåva. Gåvan var en piratkopierad VHS-kassett med First Blood. Hon tyckte att jag hade hyrt den så många gånger att hon själv kopierade den till mig. Inte illa. Några år senare hittade jag en ny dealer genom sonen till min lärare (såklart) som ägde en fräsig Laserdisc-spelare. Ett format som var ett antal år före sin tid rent kommersiellt, opraktiskt och dyrt som fan. Han importerade i alla fall en hel del film som han sedan förde över till VHS vilket man kunde köpa för en, med dagens mått mätt, dyr penning. Tillgången till film såg inte riktigt ut som den gör idag är väl kontentan.

Även om tillgången och utbudet av film nu ser annorlunda ut är mina intresseområden ungefär de samma. Visst är filmsmaken mer blandad vid trettiotvå års ålder men mitt hjärta bankar fortfarande för hederlig och kass 80 och 90-talsfilm. Action och skräck, ju ostigare desto bättre. Detta blandas numera upp med lite drama och komedi men glöm att ni kommer att få läsa om någon artsy jävla pretto-film här. Nix. I huvudsak kommer det att handla om recensioner av film och tv-serier uppblandat med de infall jag får för stunden. Extra kritisk filmkritik a la Kycklingben, rått och äkta.