Förväntningarna var högt ställda efter Refns och Goslings tidigare samarbete Drive som kom 2011. En film som jag själv placerar på topp 5-listan över favoritfilmer. En enkel men ack så snygg historia. En skön blandning av neonigt 80-tal och ultravåld med en fåordig och störtcool Gosling som protagonisten. Det är inte lätt att rocka en skorpionjacka men han lyckas. Nuff said. Fåordigheten återkommer även i OGF men där slutar egentligen likheterna. Ploten är diplomatiskt uttryckt spartansk. Obefintlig är kanske en mer rättvisande beskrivning. Ryan spelar Julian som efter lite strul med rättvisan flytt till Thailand. Här är han up to no good; driver en thaiboxningsklubb som front för knarksmuggling. Usch och fy. Hans psycho-brorsa blir mördad varpå brödernas überpsycho-morsa (skön rolltolkning av Kristin Scott Thomas) flyger dit och kräver att Julian skall hämnas sin bror. Bakom mordet står stadens ondskefulla polismästare Chang, spelad av Prem Rawats smalare bror Vithaya Pansringarm. För er som undrar huserar Prem på Öppna kanalen där han inspirerar och säger kloka saker. De är sjukt lika på många sätt, jag lovar. Chang föredrar svärd framför skjutvapen och när det är dags för död drar han fram en go Hobbex-klinga ur skjorttyget på ryggen. Praktisk. Vid ett tillfälle är han även ute på en qigongig morgonpromenad med svärdet, vilket är lite gulligt. Det är ungefär det som utgör storyn. Likt Drive är tempot sävligt med plötsliga utbrott av rejält övervåld. Kanske inte jättechockerande med ändå ganska rått. Det förekommer även en del drömsekvenser i filmen vilka är rätt skönt Lynchianska men frågan är vad de tillför storyn. Som sig bör trappas stridigheterna upp och kulminerar i den från trailern högt emotsedda thaiboxningsfighten mellan Julian och Chang. Ödesmötet var inte riktigt vad jag förväntade mig, låt oss lämna det där.
Det som talar för filmen är att den är snygg. Kameraarbete och scenografi är riktigt läckert. Ytan är bra men det är väl det som är problemet, att det saknas lite storymässigt djup. Det stora problemet för publiken är att det inte finns någon karaktär att sympatisera med. Ryan Gosling upprepar i stort sin roll från Drive men har här ännu färre repliker. Tjugotvå stycken i hela filmen närmare räknat. Även om hans karaktär i Drive inte var en klassisk hjälte på något sätt fanns det ändå förmildrande drag och en viss hoppfullhet någonstans. Där var han en light-autistisk getaway driver som vid behov tog till rejält med våld. Kärlekshistorien i den filmen lättade upp mycket av råheten. I OGF är han fullblown-autistisk knarklangare med seriös mamma-issues och inga försonande drag alls. På något sätt är han sevärd ändå, som alltid. Övriga skådespelarinsatser är bra men när alla spelar riktiga über-svin bryr man sig inte så mycket om hur det går. Så sammanfattade jag det hela när jag bevittnade slutscenerna som är... tja...intressanta. Jag kände mig då mest provocerad över hur jävla flummig och pretentiös filmen var. I den stunden hade jag gett betyget 1 av 5. Sedan hände något efter att jag funderat mer på vad budskapet var och försökte förbise filmens svagheter. Eller snarare försökte se filmen rent symbol- och tematikmässigt, som ett konstnärligt experiment istället för en traditionellt berättad film. Högtravande kanske men så var det i alla fall. Om man ser till vilka som motsvarar gud och djävulen i historien, till titeln, återkommande handlingar, Oedipuskomplex och begreppet förlåtelse i en religiös mening får det hela en lite större innebörd. Det faktum att man dagen efter försöker analysera en film man egentligen inte tyckte om är väl lite av en prestation av filmmakarna. Som sagt, en film som är i princip omöjlig att recensera. Den bästa jämförelse jag spontant kan referera till för att distanserat beskriva filmen är sorgeprocessens olika steg:
1) Shock 0 min - 30 min
En stark känsla av overklighet till vad jag bevittnar. Starka inslag av förnekelse och en förhoppning om att filmen snart kommer att byta riktning.
2) Reaktion 31 min - 60 min
Känslor av vrede, förtvivlan och oro när jag märker att filmen inte kommer att byta riktning. Här förekommer även en grad av apati till det jag bevittnar.
3) Bearbetning 61 min - 90 min
Gör ett försök till att få ett nytt perspektiv på det jag hittills bevittnat. Det går sådär.
4) Nyorientering + 91 min
Hit har jag nu nått. Känslan av att det är dags att gå vidare men att jag för den skull inte glömmer det som har hänt. Känslor av saknad och oro finns fortfarande kvar. Händelserna har dock fått en ny och mer positiv betydelse och jag överväger att omvärdera min tidigare bedömning.
Jag vete fan... Vad sägs om tre magra kycklingben av fem möjliga? Ja så får det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar