Road House

Året var 1989, en lite ängslig och förvirrande tid på många sätt. Det värsta från 80-talsestetiken vägrade att släppa taget och ville smyga sig in i 90-talet. Blanda upp sig med vad det nya årtiondet hade att erbjuda. I denna historiska och smakfulla skarv skapades filmagi genom Road House. En film så fulländad att det är otäckt. Se på postern till att börja med. Världens längsta tagline, tre bilder som komprimerat visar filmens essens, en neonskylt och Patrick Swayze i en "jag chillar men har ändå råkoll på allt-pose". Byxor uppe i armhålorna, boots, fladdrig kortärmad skjorta och en frilla man själv bara kunde drömma om på den tiden.

Förutom på DVD äger jag denna pärla på VHS, inspelad från tv3 när den visades för första gången. Gissar på att det 1993 någon gång. Ett tidsdokument på flera sätt då man får reklampauserna från trean anno 93 på köpet. Därför äger jag den inte på Blu-Ray. Det skall inte vara för bra bild, det förtar känslan lite...

Swayze spelar Dalton, tidernas tuffaste bouncer  som får i uppdrag att styra upp en bråkig bar i närheten av Kansas City. Efter att ha rensat upp lite för bra kommer han på kant med stadens miljonär/bully Wesley, smått surrealistiskt spelad av Ben Gazzara. Dalton kärar ner sig i den lokala läkaren spelad av Kelly Lynch samtidigt som stridigheterna med Wesley och hans omfattande gäng av mindre begåvade hejdukar eskalerar. Daltons gamla polare Wade spelad av Sam Elliott kallas in för att hjälpa till, varpå det hela spårar ut än mer.

Filmens 114 minuter bjuder på det mesta man kan begära. Goa fightingscener, gratious nudity, ett härligt soundtrack av Jeff Healy och en Swayze i högform. En superbouncer som studerat filosofi och som på fritiden utövar tai chi insmord i olivolja. Detta utanför den lada han hyr av den inom filmvärlden obligatoriska godmodiga och varmhjärtade bonden. Låt oss heller inte glömma några av filmhistorians bästa repliker courtesy of Dalton. Vad sägs om:

Steve: Being called a cocksucker isn't personal?
Dalton: No. It's two nouns combined to elicit a prescribed response.
Steve:What if somebody calls my mama a whore?
Dalton: Is she?

Eller:

Dalton: Take the biggest guy in the world, shatter his knee and he'll drop like a stone.

Och för all del:

Your file says you've got a degree from NYU. What in?
Dalton: Philosophy.
Doc: Any particular discipline?
Dalton: No. Not really. Man's search for faith. That sort of shit.
Doc: Come up with any answers?
Dalton: Not too many.
Doc: How's a guy like you end up a bouncer?
Dalton: Just lucky I guess.

Så sammanfattningsvis: Slagsmålen är det gott om, dialogen är som synes på topp, kläderna underbara och frisyrerna fönade. Missa heller inte Daltons berömda throat-rip, d v s att slita loss motståndarens strupe med fingrarna. Inte många som klarar det. Effektfullt och ett praktiskt sätt att avsluta fighten på. Steven Seagal testade det i Under Belägring, Blade gjorde det och vi såg det även i sista Rambo-filmen. Road House var dock först och störst. Lövly!

Fem kycklingben av fem möjliga. Inget snack.