fredag 11 oktober 2013

Apartment 1303 - la recensione

Wow... bara wow. Apartment 1303 spelar i en helt egen liga. Remaken av den japanska skräckfilmen från 2007 som i sin tur handlade om spökande japanska flickor. En kopia av en kopia av en trend som borde ha dött med the Ring och the Grudge. Originalet, som jag inte har sett, blev inte direkt hyllat när det dök upp för sex år sedan så orsaken till nyinspelningen är minst sagt höljt i dunkel. Men skall man göra om något varför inte göra det så dåligt som möjligt? För dåligt är det. Inte "tjäna några enkla dvd-dollar"-dåligt utan horribelt dåligt på alla sätt. Som om filmskaparna verkligen har jobbat för att få slutresultatet så pissigt som möjligt. Trettio minuter in i filmen började jag starkt misstänkta att de gjorde det medvetet i något ironiskt försök att efterlämna sig något i klass med Troll 2. Efter att ha sett hela filmen (en prestation i sig) lutar det snarare åt att de är lata och penningkåta as.

Vad handlar skiten om då? Janet flyttar in i sin första egna lägenhet och lämnar i processen sin syster och alkade mamma bakom sig. Janet spelas av Julianne Michelle och lägg det namnet på minnet. Ni kommer nämligen aldrig att höra det i filmsammanhang igen. Inte helt oväntat har dåliga grejer hänt i lägenheten och en av de sämsta skräckfilmerna någonsin kan ta sin början. Förutom att vara ovanligt dum i huvudet har Janet rimligen också någon odokumenterad diagnos. Detta då hon i sin ensamhet hela tiden berättar vad hon gör i sin nya crib. "I am going to hang this picture here". "Now I will have a glass of wine". "I love my new apartment!". Vi snackar ofrivillig komik på högsta möjliga nivå. Scenen kulminerar i Janets oförmåga till ens de simplaste göromål då hon misslyckas med att öppna tidigare nämnda flaska vin.

What the fuck is wrong with this corkscrew?
Ett hett tips är att inte hålla ned armarna på korkskruven. Bara en tanke... Efter vindramatiken börjar det i alla fall spöka på riktigt. Problemet är att det inte i en enda scen blir det minsta otäckt. Janets syster, minimalistiskt spelad av Mischa Barton tar efter ett tag mer plats i filmen liksom Janets fräsiga och lite farliga pojkvän. Missa inte vägg-sexet med underkläderna på uppskattningsvis 40 minuter in i filmen (jag tappade tyvärr uppfattningen om tid och rum efter en kvart).

Ett hedersomnämnande också till Rebecca De Mornay som spelar tjejernas alkoholiserade mamma och tillika f.d pop(?)-stjärna. I ett försök att matcha övriga insatser spelar hon sin roll med en sällan skådad buskis-panache mer passande Falkenbergsrevyn än en Hollywoodproduktion. Med gitarr i hand och blommor i håret levererar hon sina repliker likt en gråsten.

Så ser hela filmen ut. Ofrivillig komik - en totalt menlös spökscen - ofrivillig komik. Efter 80 minuter var sannolikt alla inblandade så trötta på skiten att de kortade ner upplösningen till dryga 5 minuter. För vips så är det hela över. Inga överraskningar what so ever. Bara extremt lamt och osannolikt tråkigt. Underhållningsvärdet i filmen är stort men på helt fel sätt. Detta allena gör den värd en snabb titt. Filmen i sig är dock inte värd mer än ett uppätet och utskitet kycklingben av fem möjliga. Det blir inte sämre än såhär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar