Dexter säsong 8

Har nu betat av en tredjedel av den avslutande säsongen om Dexter Morgan. Åtta säsonger har det blivit och nu är det finito. Det har varit lite av en kvalitetsmässig roller coaster att följa den seriemördande kriminalteknikern. Säsong ett var briljant och något av det bästa jag har sett i TV-serieväg. Säsong två klart sevärd om än inte lika välskriven. Trean kändes som att den gick på tomgång men ändå fortsatte jag att följa serien. Säsong fyra var betydligt vassare mycket tack vare John Lithgows gästspel som the Trinity Killer. Säsongsfinalen i fyran var grym. Säsong fem var ingen höjdare och historien med Lumen var väl inte överdrivet kreativ. Snark. Säsong sex hade lite mer nerv genom de religiösa morden men är även den långt ifrån säsong ett-två kvalitetsmässigt. Säsongsfinalen var även här bra vilket gav fansen lite hopp inför säsong sju. Hoppet släcktes dock lika fort som min livslust en måndag morgon. Sjuan är riktigt svag. Hela ploten med Dexters nya seriemördande flamma är hur trist som helst. Förstår förresten inte varför de envisas med att kasta in dessa krystade jävla kärlekshistorier i serien? De passar verkligen inte in med tanke på den karaktärskildring av Dexter serieskaparna byggt upp under de tidigare säsongerna. Riktigt påklistrat och fånigt. Säsongsfinalen var ett lika stort antiklimax som säsongen i övrigt. Nej, lite större.... Enda höjdpunkten var Ray Stevenson i skurkrollen. En riktigt stark insats från en underskattad skådespelare. Fyra avsnitt av den sista säsongen är nu avklarade och än så länge är den ok. Varken mer eller mindre. Bättre än förra säsongen men konceptet med über-kriminalpsykologen som behöver Dexters hjälp känns lite desperat. Känns lite som att skriva om grundpremissen med serien men hyggligt spännande är det i alla fall. Än så länge.

Michael C Hall som Dexter har trots manusets toppar och dalar varit konsekvent bra. Scenerna i början av serien när han "bryter den fjärde väggen" är underbara. Varför slutade de med det? Och varför är Dexters irriterande jävla syster fortfarande vid liv? På allvar, om hon inte ryker på ett ordentligt översadistiskt och utdraget vis blir jag ledsen i ögat. Jennifer Carpenter har lyckats med något så ovanligt som att bli en sämre och sämre skådis sedan starten 2006. Skall tilläggas att hon redan då var rätt kass. Maken till överspel är sällan skådad.

Trots den tråkiga formkurvan skall det bli intressant att se hur de syr ihop det hela. Misstänker dock att jag kommer bli besviken.

Road House

Året var 1989, en lite ängslig och förvirrande tid på många sätt. Det värsta från 80-talsestetiken vägrade att släppa taget och ville smyga sig in i 90-talet. Blanda upp sig med vad det nya årtiondet hade att erbjuda. I denna historiska och smakfulla skarv skapades filmagi genom Road House. En film så fulländad att det är otäckt. Se på postern till att börja med. Världens längsta tagline, tre bilder som komprimerat visar filmens essens, en neonskylt och Patrick Swayze i en "jag chillar men har ändå råkoll på allt-pose". Byxor uppe i armhålorna, boots, fladdrig kortärmad skjorta och en frilla man själv bara kunde drömma om på den tiden.

Förutom på DVD äger jag denna pärla på VHS, inspelad från tv3 när den visades för första gången. Gissar på att det 1993 någon gång. Ett tidsdokument på flera sätt då man får reklampauserna från trean anno 93 på köpet. Därför äger jag den inte på Blu-Ray. Det skall inte vara för bra bild, det förtar känslan lite...

Swayze spelar Dalton, tidernas tuffaste bouncer  som får i uppdrag att styra upp en bråkig bar i närheten av Kansas City. Efter att ha rensat upp lite för bra kommer han på kant med stadens miljonär/bully Wesley, smått surrealistiskt spelad av Ben Gazzara. Dalton kärar ner sig i den lokala läkaren spelad av Kelly Lynch samtidigt som stridigheterna med Wesley och hans omfattande gäng av mindre begåvade hejdukar eskalerar. Daltons gamla polare Wade spelad av Sam Elliott kallas in för att hjälpa till, varpå det hela spårar ut än mer.

Filmens 114 minuter bjuder på det mesta man kan begära. Goa fightingscener, gratious nudity, ett härligt soundtrack av Jeff Healy och en Swayze i högform. En superbouncer som studerat filosofi och som på fritiden utövar tai chi insmord i olivolja. Detta utanför den lada han hyr av den inom filmvärlden obligatoriska godmodiga och varmhjärtade bonden. Låt oss heller inte glömma några av filmhistorians bästa repliker courtesy of Dalton. Vad sägs om:

Steve: Being called a cocksucker isn't personal?
Dalton: No. It's two nouns combined to elicit a prescribed response.
Steve:What if somebody calls my mama a whore?
Dalton: Is she?

Eller:

Dalton: Take the biggest guy in the world, shatter his knee and he'll drop like a stone.

Och för all del:

Your file says you've got a degree from NYU. What in?
Dalton: Philosophy.
Doc: Any particular discipline?
Dalton: No. Not really. Man's search for faith. That sort of shit.
Doc: Come up with any answers?
Dalton: Not too many.
Doc: How's a guy like you end up a bouncer?
Dalton: Just lucky I guess.

Så sammanfattningsvis: Slagsmålen är det gott om, dialogen är som synes på topp, kläderna underbara och frisyrerna fönade. Missa heller inte Daltons berömda throat-rip, d v s att slita loss motståndarens strupe med fingrarna. Inte många som klarar det. Effektfullt och ett praktiskt sätt att avsluta fighten på. Steven Seagal testade det i Under Belägring, Blade gjorde det och vi såg det även i sista Rambo-filmen. Road House var dock först och störst. Lövly!

Fem kycklingben av fem möjliga. Inget snack.

Get the Gringo

Lionsgate släppte igår en pressrelease gällande plot och cast för the Expendables 3. Här bekräftades att Mel Gibson kommer att agera skurk, vilket tidigare hade hintats via Stallones twitterkonto. Hans rollfigur fick ett riktigt fräsigt namn t o m med Expendables-mått mätt: Conrad Stonebanks. Inte kattskit direkt. Enligt bilder från tmz har Mel bulkat upp rätt rejält inför inspelningen som precis startade.

Snipes, Banderas och Ford tillsammans med några yngre förmågor hänger också med och kompletterar det gamla gänget. Frågan är vad som hände med Nicolas Cage som också var tilltänkt? Det är ju mer troligt att han medverkar i en ny film än inte. Skumt. Den riktigt stora frågan är varför de inte lyckades få med Steven Seagal denna vändan heller? Trodde att de hade löst bråket mellan honom och producenten vid det här laget. Guess not. Vore ju flott att få se en fight mellan Stallone och en 200-kilos Seagal. Även om han inte har varit superhet de senaste årtiondena var hans insats som skurk i Machete rätt skön. Hur thrilling det må ha varit att se honom jaga fortkörare i dokumentärserien Steven Seagal: Lawman vore det ändå kul att se honom i något som liknar en storfilm. Typ så här:

Det var trots allt tänkt att detta inlägg främst skulle handla om Mel Gibson som (tänka sig) också är med i uppföljaren till Machete med premiär i höst. Sidospår är kul men jag kommer eventuellt snart till poängen. Det är kul att Mel börjar få filmroller igen. Efter att ha varit Hollywood-paria ett antal år börjar det hända grejer igen. Visst har han betett sig rätt svinigt i ett antal sammanhang. Troligen rätt rejäla alkohol- och anger issues men ändå... Vem har inte det liksom? Är både lite halvfull och arg när jag skriver detta. Sen finns det väl en och annan i Hollywood-gänget som betett sig värre och kommit betydligt lindrigare undan. Gibson har gjort många bra filmer genom åren och är även en ytterst kompetent regissör. Braveheart såklart men även den förbisedda Apocalypto från 2006. Det var synd att han inte fick regissera Ex3, vilket också ryktades ett tag. Det hade varit intressant.

Jag kände för att fira Mel lite så såg på hans senaste rulle igår: Get The Gringo. En film som fått ganska hygglig kritik men ytterst lite uppmärksamhet, vilket är synd då det är en bra film. Mel spelar mannen utan namn som snott pengar från fel person. Filmen börjar med att han efter en biljakt och ett tjusigt hopp från välplacerad jordhög flyger genom muren mellan USA och Mexiko. Polisen på andra sidan är såklart korrupt, snor bytet och kastar Mel i finkan på obestämd tid. Därefter följer en rätt skön historia mycket tack vare en fängelseskildring som i alla fall jag inte har sett tidigare. El Pueblito är ett intressant ställe på många sätt. De flesta fångar får bära pistol, all knarkhandel sker öppet, de mer privilegierade internera kan komma och gå lite som de vill och deras familjer har möjligheten att bo på fängelset. Repliken "Is this a prison or the world's shittiest mall" summerar det hela fint. Mel lierar sig med en tioårig pojke som bor på fängelset av skäl som inte skall avslöjas och därefter följer en en välspelad historia om vägen ut i friheten. Vilket inte är helt lätt med tanke på de som är ute efter honom, både inom och utanför fängelset. Mel gör en riktigt bra insats och hittar en skön balans mellan kaxiga one liners och asskicking. Våldet i filmen är mer rått än over the top och detta kombineras med en del komiska inslag som luktar 90-talsaction. Det hela funkar faktiskt fint tillsammans mycket tack vare bra skådespelare och filmen är spännande rätt igenom. För de som gillar fängelseskildringar och vill se Mel minst lika bra som i sina glansdagar rekommenderas Get the Gringo varmt. Även om den fått oförtjänt lite uppmärksamhet är det icke desto mindre en klassisk comeback. Det blir fyra kycklingben av fem möjliga.

Dagen då Bruce Willis gav upp

Jag gissar att det var en regnig dag för drygt åtta år sedan. Hushållerskan hade pissat i de cornflakes han avnjöt medan han gick igenom det ena kassa manuset efter det andra. De senaste åren hade han kommit underfund med att hans fortsatta framgång inte var kopplat till kvaliteten i de filmer han medverkade i. Den lättköpta publiken verkade i de flesta fall ändå lösa biobiljett och pengarna rullade in likväl. Det var dags att släppa på den sista spärren vad det gäller kritiskt granskande av kommande filmer. Fuck it.

Bortsett från Looper förra året får man gå tillbaka till 2005 för att finna något av intresse. Året då han medverkade i Sin City och den underskattade Hostage. En riktigt spännande film där han ger en genuint bra rolltolkning. Sedan dess har det barkat rejält utför vilket är synd då han i grunden är en genuint bra och karismatisk skådis. Die Hard 4.0 är en nästan ok film och hade kunnat matcha del tre om filmbolaget hade låtit filmen vara R-rated, vilket var planerat från början. Att tolv år efter trean få återse John McClane som nykter alkoholist, rök-och svordomsfri och med nyvunna superkrafter (?) var inte vackert och kommer aldrig att förlåtas. Fy fan vad fånigt och synd på en film som ändå hade potential. När det utannonserades att del fem A Good Day To Die Hard (t o m titlarna blir sämre och sämre) inte skulle bli urvattnad PG13-action tändes ett litet hopp. Tills de första recensionerna började komma in i alla fall. Jag såg den i våras och jag känner mig fortfarande lite smutsig. Ärkesopan John Moore som även har Max Payne-filmatiseringen på sitt samvete bör inte få göra film och jag vet inte vilka hållhakar han har på filmbolagen. Något riktigt saftigt måste det vara. Filmen är lika mycket Die Hard som min röv, har inget som för filmen framåt (explosioner räknas inte) och med en nyvaken Bruce helt på autopilot. Humorn består av att Bruce skrikgnäller I'm on vacation 150 ggr oavsett sammanhang. Det bästa är att han inte ens är på semester då han åkt till Ryssland för att hjälpa sin son. Men men, petitesser... Det är tragiskt att bevittna en från början grym filmserie rövknullas så hårt. Att Die Hardest (vaffan sluta nu) kommer 2015 känns mer som ett obehagligt hot än ett vackert löfte. Det kanske är dags att plocka fram det gamla manuset till crossovern mellan Die Hard och tv-serien 24 som var på G för några år sedan. Filmen som skulle heta.... Die Hard 24/7. Jesus. Oddsen för att den idén kunnat sluta väl är låga men slutresultatet hade med största sannolikhet i varje fall haft ett underhållningsvärde. Förresten, jag vill också jobba med att komma på filmtitlar. Om någon vet hur man fixar ett sånt gig, vänligen hör av er.

För några veckor sedan kom även nyheten om att Willis hoppar av Expendables 3 efter att inte ha fått igenom sitt lönekrav på 4 miljoner dollar för fyra dagars arbete. Stallone gjorde the only classy thing och kallade Bruce girig och lat på twitter. Istället slänger de in Harrison Ford i den redan fullpackade rollistan. Tja, varför inte? Det blir nog kul även utan Willis då de första två filmerna har bjudit på några sköna timmars nostalgitripp. Underbart överdum pang-pang med de flesta avdankade actionikoner som någonsin stått framför en kamera. Till skillnad från AGDTDH finns här en charm och en känsla för vad fansen vill se. 

Som lök på laxen kan vi avsluta med en jävligt skum intervju Bruce gjorde för att promota Red 2 för några veckor sedan. Det gör ont att se reporterns försök att hålla god min när Bruce gör allt för att vara ett sånt stor A-hole som möjligt. Jamie kanske inte ställde de mest intressanta frågor men det hade nog inte spelat någon större roll då Bruce verkade svara på något helt annat.

Fin jingel för radiokanalen BTW.

Only God Forgives - la recensione

Det enda rätta valet gällande första film att recensera borde rimligen vara en film som är i princip omöjlig att recensera. Då är alla baser täckta på något sätt. Det går inte att kritisera recensionen för att vara osaklig eller vinklad då filmen är bäggedera. Det är lite som att betygsätta en konstinstallation och i slutändan handlar det mer om egna preferenser än rent cineastiska. Filmen är skum som fan helt enkelt. Det har nu gått ett par veckor sedan jag såg Only God Forgives regisserad av Nicolas Winding Refn och i det här fallet är det nog lämpligt med lite distans till filmen i fråga.

Förväntningarna var högt ställda efter Refns och Goslings tidigare samarbete Drive som kom 2011. En film som jag själv placerar på topp 5-listan över favoritfilmer. En enkel men ack så snygg historia. En skön blandning av neonigt 80-tal och ultravåld med en fåordig och störtcool Gosling som protagonisten. Det är inte lätt att rocka en skorpionjacka men han lyckas. Nuff said. Fåordigheten återkommer även i OGF men där slutar egentligen likheterna. Ploten är diplomatiskt uttryckt spartansk. Obefintlig är kanske en mer rättvisande beskrivning. Ryan spelar Julian som efter lite strul med rättvisan flytt till Thailand. Här är han up to no good; driver en thaiboxningsklubb som front för knarksmuggling. Usch och fy. Hans psycho-brorsa blir mördad varpå brödernas überpsycho-morsa (skön rolltolkning av Kristin Scott Thomas) flyger dit och kräver att Julian skall hämnas sin bror. Bakom mordet står stadens ondskefulla polismästare Chang, spelad av Prem Rawats smalare bror Vithaya Pansringarm. För er som undrar huserar Prem på Öppna kanalen där han inspirerar och säger kloka saker. De är sjukt lika på många sätt, jag lovar. Chang föredrar svärd framför skjutvapen och när det är dags för död drar han fram en go Hobbex-klinga ur skjorttyget på ryggen. Praktisk. Vid ett tillfälle är han även ute på en qigongig morgonpromenad med svärdet, vilket är lite gulligt. Det är ungefär det som utgör storyn. Likt Drive är tempot sävligt med plötsliga utbrott av rejält övervåld. Kanske inte jättechockerande med ändå ganska rått. Det förekommer även en del drömsekvenser i filmen vilka är rätt skönt Lynchianska men frågan är vad de tillför storyn. Som sig bör trappas stridigheterna upp och kulminerar i den från trailern högt emotsedda thaiboxningsfighten mellan Julian och Chang. Ödesmötet var inte riktigt vad jag förväntade mig, låt oss lämna det där.

Det som talar för filmen är att den är snygg. Kameraarbete och scenografi är riktigt läckert. Ytan är bra men det är väl det som är problemet, att det saknas lite storymässigt djup. Det stora problemet för publiken är att det inte finns någon karaktär att sympatisera med. Ryan Gosling upprepar i stort sin roll från Drive men har här ännu färre repliker. Tjugotvå stycken i hela filmen närmare räknat. Även om hans karaktär i Drive inte var en klassisk hjälte på något sätt fanns det ändå förmildrande drag och en viss hoppfullhet någonstans. Där var han en light-autistisk getaway driver som vid behov tog till rejält med våld. Kärlekshistorien i den filmen lättade upp mycket av råheten. I OGF är han fullblown-autistisk knarklangare med seriös mamma-issues och inga försonande drag alls. På något sätt är han sevärd ändå, som alltid. Övriga skådespelarinsatser är bra men när alla spelar riktiga über-svin bryr man sig inte så mycket om hur det går. Så sammanfattade jag det hela när jag bevittnade slutscenerna som är... tja...intressanta. Jag kände mig då mest provocerad över hur jävla flummig och pretentiös filmen var. I den stunden hade jag gett betyget 1 av 5. Sedan hände något efter att jag funderat mer på vad budskapet var och försökte förbise filmens svagheter. Eller snarare försökte se filmen rent symbol- och tematikmässigt, som ett konstnärligt experiment istället för en traditionellt berättad film. Högtravande kanske men så var det i alla fall. Om man ser till vilka som motsvarar gud och djävulen i historien, till titeln, återkommande handlingar, Oedipuskomplex och begreppet förlåtelse i en religiös mening får det hela en lite större innebörd. Det faktum att man dagen efter försöker analysera en film man egentligen inte tyckte om är väl lite av en prestation av filmmakarna. Som sagt, en film som är i princip omöjlig att recensera. Den bästa jämförelse jag spontant kan referera till för att distanserat beskriva filmen är sorgeprocessens olika steg:

1) Shock 0 min - 30 min
En stark känsla av overklighet till vad jag bevittnar. Starka inslag av förnekelse och en förhoppning om att filmen snart kommer att byta riktning.

2) Reaktion 31 min - 60 min
Känslor av vrede, förtvivlan och oro när jag märker att filmen inte kommer att byta riktning. Här förekommer även en grad av apati till det jag bevittnar.

3) Bearbetning 61 min - 90 min
  Gör ett försök till att få ett nytt perspektiv på det jag hittills bevittnat. Det går sådär.

4) Nyorientering + 91 min
Hit har jag nu nått. Känslan av att det är dags att gå vidare men att jag för den skull inte glömmer det som har hänt. Känslor av saknad och oro finns fortfarande kvar. Händelserna har dock fått en ny och mer positiv betydelse och jag överväger att omvärdera min tidigare bedömning.

Jag vete fan... Vad sägs om tre magra kycklingben av fem möjliga? Ja så får det bli.

Abandon all hope ye who enter here

Lite dramatiskt men det är tydligen viktigt med en uttrycksfull inledning. Rubriken har även en koppling till namnet på denna färska filmblogg. Flott som fan. Det kändes som att det var dags att fylla detta cineastiska tomrum på nätet och då jag alltid har varit något av en pionjär föll det sig naturligt. Det var min kloka vän som häromdagen föreslog att jag skulle starta en filmblogg för att brancha ut lite så att säga. Mitt spontana svar var att det finns en och annan som redan gör detta och som gör det bra. Han kontrade med "tror du Paris Hilton tänkte så när hon satsade på en skådespelarkarriär? Det finns så många bra, inte kan väl jag?" Well played sir. Har i min andra blogg klämt in en och annan kort filmrecension. Gjorde i ett inlägg ett försök till att recensera fyra filmer när inlägget egentligen handlade om något annat. Jag avbröt försöket. Att film får ett eget forum är nog inte så dumt. Eller jättedumt. Vi får se.

Så här är vi nu mitt i ett första krampaktigt steg mot vad som bara kan bli Paris Hilton-bra. Filmintresset har funnits där sedan ganska många år nu. Något av de första filmminnen jag har är från att som åttaåring ha sett "Den onda dockan". Fanns inte Socialtjänsten på 80-talet? tänker många nu men så illa var det inte. Det var värt några månaders mardrömmar om att Chucky spetsade mig med ett spett. Oklart varför just ett spett då det aldrig användes i filmen men jag gissar på en Freudiansk fallosförklaring. Otäckt på många plan alltså. Därefter följde en uppväxt med det gamla gardet; Stallone, Arnold och van Damme blandat med en hel del skräckfilm. På tidigt 90-tal var det frekventa besök till den lokala videobutiken. Allt var väldigt enkelt på den tiden; antingen såg man film på bio eller så hyrde man film. Whiskeyröst-tanten som ägde den lokala videobutiken gav mig en dag en vacker gåva. Gåvan var en piratkopierad VHS-kassett med First Blood. Hon tyckte att jag hade hyrt den så många gånger att hon själv kopierade den till mig. Inte illa. Några år senare hittade jag en ny dealer genom sonen till min lärare (såklart) som ägde en fräsig Laserdisc-spelare. Ett format som var ett antal år före sin tid rent kommersiellt, opraktiskt och dyrt som fan. Han importerade i alla fall en hel del film som han sedan förde över till VHS vilket man kunde köpa för en, med dagens mått mätt, dyr penning. Tillgången till film såg inte riktigt ut som den gör idag är väl kontentan.

Även om tillgången och utbudet av film nu ser annorlunda ut är mina intresseområden ungefär de samma. Visst är filmsmaken mer blandad vid trettiotvå års ålder men mitt hjärta bankar fortfarande för hederlig och kass 80 och 90-talsfilm. Action och skräck, ju ostigare desto bättre. Detta blandas numera upp med lite drama och komedi men glöm att ni kommer att få läsa om någon artsy jävla pretto-film här. Nix. I huvudsak kommer det att handla om recensioner av film och tv-serier uppblandat med de infall jag får för stunden. Extra kritisk filmkritik a la Kycklingben, rått och äkta.