Apartment 1303 - la recensione

Wow... bara wow. Apartment 1303 spelar i en helt egen liga. Remaken av den japanska skräckfilmen från 2007 som i sin tur handlade om spökande japanska flickor. En kopia av en kopia av en trend som borde ha dött med the Ring och the Grudge. Originalet, som jag inte har sett, blev inte direkt hyllat när det dök upp för sex år sedan så orsaken till nyinspelningen är minst sagt höljt i dunkel. Men skall man göra om något varför inte göra det så dåligt som möjligt? För dåligt är det. Inte "tjäna några enkla dvd-dollar"-dåligt utan horribelt dåligt på alla sätt. Som om filmskaparna verkligen har jobbat för att få slutresultatet så pissigt som möjligt. Trettio minuter in i filmen började jag starkt misstänkta att de gjorde det medvetet i något ironiskt försök att efterlämna sig något i klass med Troll 2. Efter att ha sett hela filmen (en prestation i sig) lutar det snarare åt att de är lata och penningkåta as.

Vad handlar skiten om då? Janet flyttar in i sin första egna lägenhet och lämnar i processen sin syster och alkade mamma bakom sig. Janet spelas av Julianne Michelle och lägg det namnet på minnet. Ni kommer nämligen aldrig att höra det i filmsammanhang igen. Inte helt oväntat har dåliga grejer hänt i lägenheten och en av de sämsta skräckfilmerna någonsin kan ta sin början. Förutom att vara ovanligt dum i huvudet har Janet rimligen också någon odokumenterad diagnos. Detta då hon i sin ensamhet hela tiden berättar vad hon gör i sin nya crib. "I am going to hang this picture here". "Now I will have a glass of wine". "I love my new apartment!". Vi snackar ofrivillig komik på högsta möjliga nivå. Scenen kulminerar i Janets oförmåga till ens de simplaste göromål då hon misslyckas med att öppna tidigare nämnda flaska vin.

What the fuck is wrong with this corkscrew?

Ett hett tips är att inte hålla ned armarna på korkskruven. Bara en tanke... Efter vindramatiken börjar det i alla fall spöka på riktigt. Problemet är att det inte i en enda scen blir det minsta otäckt. Janets syster, minimalistiskt spelad av Mischa Barton tar efter ett tag mer plats i filmen liksom Janets fräsiga och lite farliga pojkvän. Missa inte vägg-sexet med underkläderna på uppskattningsvis 40 minuter in i filmen (jag tappade tyvärr uppfattningen om tid och rum efter en kvart).

Ett hedersomnämnande också till Rebecca De Mornay som spelar tjejernas alkoholiserade mamma och tillika f.d pop(?)-stjärna. I ett försök att matcha övriga insatser spelar hon sin roll med en sällan skådad buskis-panache mer passande Falkenbergsrevyn än en Hollywoodproduktion. Med gitarr i hand och blommor i håret levererar hon sina repliker likt en gråsten.

Så ser hela filmen ut. Ofrivillig komik - en totalt menlös spökscen - ofrivillig komik. Efter 80 minuter var sannolikt alla inblandade så trötta på skiten att de kortade ner upplösningen till dryga 5 minuter. För vips så är det hela över. Inga överraskningar what so ever. Bara extremt lamt och osannolikt tråkigt. Underhållningsvärdet i filmen är stort men på helt fel sätt. Detta allena gör den värd en snabb titt. Filmen i sig är dock inte värd mer än ett uppätet och utskitet kycklingben av fem möjliga. Det blir inte sämre än såhär.

Avslutningen av Dexter...

... bjöd på precis det som väntades och inte i en positiv mening. Nej, det bjöd faktiskt på lite mindre än väntat. Detta efter att jag under den vecka som gått sedan jag såg serieavslutningen funderat lite mer. Till en början var jag lite glad över att det var bättre än resten av säsongen. Sedan nyktrade jag till och kom på att övriga säsongen var hästdynga. Att finalen var marginellt bättre är alltså lite som att säga att en hjärnblödning är bättre än två. Det finns ett ord för att sammanfatta avslutningen på en serie som under sina första säsonger var något av det bästa som fanns att skåda på TV: halvhjärtat. Förutom utvalda höjdpunkter har serien stadigt blivit sämre och sämre sedan säsong tre. Den avslutande säsong 8 är utan tvekan den sämsta där ingenting egentligen funkar. Det värsta är att manuset känns så jävla slappt i brist på bättre ord. Enkla lösningar och till och med det som skulle kunna tänkas vara en twist faller platt i sin egen förutsägbarhet. En kort sammanfattning av det dåliga med stark varning för friska spoilers.

Varför väljer de att förvandla Dexter till någon slags rehabiliterad mördare som tappat sugen för att döda? Att han under mitten av avsnittet väljer att låta polisen fånga säsongens storskurk känns extremt lamt. Det mest intressanta med hela serien har varit det faktum att Dexter just har ett patologiskt behov av att döda men att han fått hjälp med att kanalisera detta. Fegt och tråkigt att välja en sådant väg för huvudkaraktären. Att han senare i avsnittet ändå får ta kål på "the brain surgeon" faller på hur dum just den scenen är för övrigt. Seriöst... 48 kameror på fängelset filmar när Dexter i "självförsvar" lugnt och ledigt sätter en penna i halsen på honom. För att sedan med stadig hand trycka på larmknappen. Batista frågar lite försiktigt om vad som hände. Quinn säger att det klart och tydligt var självförsvar. Inga problem, case closed. Suck.

Deb dog till slut, tack och lov. Kunde de inte låtit det varit bra så? Nej, istället låter de Dexter knalla in på sjukhuset och obemärkt stänga av hennes life support, bära ut hennes lik för att sedan dumpa det i havet. En värdig begravning... Hennes vattensvällda och fiskknaprade lik är nog vackert när det flyter upp några veckor senare. Makes...no...sense....

Och... Avslutningen med lumberjack-Dexter. Vad i helvete. Jag fattar grejen med att Dexter känner att de i hans närhet far illa på grund av honom. Att han därför fejkar sin egen död och börjar om som skogshuggare i Oregon (hehe) är rimligt. Eller inte alls. Det är trots allt de mördare han jagat som utsatt hans familj för fara, inte Dexters själva existens. Polisen vet efter 8 säsonger (go Miami Metro) fortfarande inte att Dexter har dödat fler människor än malaria och alla andra hot mot honom eller hans nära och kära är undanröjda. Varför inte ansluta till sin flamma och son (!) i Argentina istället där de rimligen borde kunna leva ett bra liv. Nej nej, i en släng av stark "jag förtjänar inte att vara lycklig" slutar han ensam i en timmerstuga.

Som sagt, tråkiga och fega val av de ansvariga bakom serien. Att det hela nu är slut känns lite tomt men av fel skäl. Serien var värd ett betydligt bättre öde.

Best of the worst - episka filmfighter del 2

1987 var året Ninja: Silent Assassin såg dagens ljus. Godfrey Ho, mannen bakom filmer som Ninja Terminator, Bionic Ninja och Tough Ninja the Shadow Warrior stod bakom kameran. Mr. Ho har regisserat en bit över 120 filmer och uppskattningsvis har 95 % av dessa ordet ninja i titeln. Sweet.

Handlingen? "When police officer Alvin loses both his star witness and his wife to drug kingpin (and ninja assassin) Rudolph, he vows to get revenge. Travelling to Hong Kong, hot on Rudolph's trail, he teams up with local investigators Gordon, Vivian and Jackie. Meanwhile, a young street punk named Edmund is hunting for the man who killed his father. Could they all possibly be searching for the same person?"

I think they could be searching for the same person.... Hur många drug kingpins/ninja assassins kan det finnas liksom? Inför slutfighten får vi till och med en stämningsbyggande inledningssekvens i kontorsmiljö:

Wow... Var skall man börja? Vad sägs om vid 11-sekundersmarkeringen där vi får bevis på att filmen inte bara innehåller välrenommerade kampsportskonstnärer utan även skolade skådisar. - It was torched!!! - Buuuuuuuuuurnt? Who did it??? De upprörda känslorna fortsätter en stund tills en traditionell ninja challenge levereras till kontoret. Vår hjälte har tagit sig tid att smida en liten fin skulptur, allt enligt den gamla ninja-traditionen. To the death! Challenge accepted. Sedan blir det åka av. Dagen till ära är ninja-krigarna klädda i lite mer glammiga dräkter jämfört med det klassiska svarta. Så att det inte skall råda någon förvirring har alla även specialtillverkade pannband som deklarerar att de är ninjas och inget annat. Efter att ha pratat med varandra en stund döljer de sina ansikten, allt för att skydda sina rätta identiteter. Eller så blir det lättare att dölja stuntmännen som sedan tar vid i den kaotiska fight som tar vid. 

Vild handviftning utbryter varpå alla magiskt teleporteras till random locations. Varför? Varför inte. Sedan bjuds vi på den första fighten vilket efter en vacker "springa upp för trädstam med babyfötter-scen" slutar i tragedi för skurk-ninjan. Rätt pissiga ninja-reflexer när han inte lyckas dra loss svärdet ur lite lös jord.

I den andra fighten väljer skurken det mest opraktiska och långsamma vapen han kan hitta. Det enda positiva är väl att spjutsvärdet likt ninjan själv tycks ha teleporteringskrafter. Vabenbyte! Dags för ett ännu pissigare vapen som även detta fallerar för att sedan gå upp i rök. Situationen är pressad så vad göra? Drastiska åtgärder krävs och vad passar då bättre än den dödliga ninja-bumerangen? Nähä... Han kanske borde ha använt sin teleporteringsförmåga istället för att göra en bakåtvolt i det läget. Bara en tanke...

Best of the worst - episka filmfighter del 1

Inget i filmens värld är så vackert som en riktigt skön standoff. En slutlig uppgörelse mellan gott och ont där allt annat i filmen i jämförelse reduceras till utfyllnad. Tack vare "the YouTube" är det också ganska lätt att hitta guldkornen varpå jag kommer jag att köra ett gäng klipp ett tag framöver. Klipp som cirkulerat på diverse "worst movie fight"-listor ett bra tag men vadå liksom? Det är ju inte lätt att vara först med något numera...

Först ut är ingen fight i den klassiska meningen men klippet (och sannolikt hela filmen) har så många andra kvalitéer att man storknar. Varför duellera med nävarna eller vapen när frisbeekastande är så mycket mer dramatiskt? 

Jag misstänker att hjälten kör undercover som frisbee-pro så redan vid det första sladdriga kastet till vakten borde hans täckmantel vara röjd. För att göra saken än värre freestylar vakten skiten ur frisbeen genom upprepade kast under benet. Ett trick som är nästintill omöjligt att utföra. Shit just got real. Vår hjälte har dock alltid tid för vackra 80-talskvinnor så han pausar för att fälla den odödliga kommentaren "Hey Corlene, you've got a great ass" med lika mycket inlevelse som en komapatient. En obemärkt frisbee-switch senare och death by flying disc är ett faktum. Rakbladsfrisbeen borde rimligen vara lika farlig att kasta som att ta emot samtidigt som dess hastighet på 1 km/h i värsta fall borde gett vår blonda antagonist ett skärsår på handen. Då skurken i ett svagt ögonblick lade ifrån sig sitt vapen (strax efter att han deklarerade att stranden var förbjudet område) kunde det också ha varit lättare att bara skjuta honom. Men men, då hade den avslutande fist pumpen inte varit lika befogad.

Säsong 7 av Mad Men styckad

AMC rapporterar att den sista säsongen av Mad Men kommer att bestå av fjorton avsnitt som kommer att sändas under vårarna 2014 och 2015. Vaffan... Sju avsnitt och sedan ett uppehåll på vadå... tio månader? För att först 2015 få se de sista avsnitten av SAMMA säsong.

"We plan to take advantage of this chance to have a more elaborate story told in two parts, which can resonate a little bit longer in the minds of our audience, said Matthew Weiner".

Om du behöver mer tid för att skriva färdigt serien, säg det då... Det är ok Matthew. MM-fans är tålmodiga. Känns som en lite klen förklaring när TV-bolaget samtidigt säger att de delar upp sista säsongen för att det bör ge högre tittarsiffror. Efterkonstruktion är en vacker företeelse. Nåja, det får duga. Så länge det sänds så skall jag inte klaga.

Imorgon 22/9 är det även dags för årets Emmy-gala där Mad Men är nominerad i tolv kategorier. Totalt har serien fått 97 nomineringar genom åren. Det är fanimej på tiden att Jon Hamm till slut vinner Emmyn för Outstanding Lead Actor. Säsongsfinalens Hershey's Pitch där Don kör lite improviserad terapisession i illa valt forum borde göra susen kan man tycka. Så jävla bra. Fingers crossed.

Riddick-recensioner har börjat trilla in...

...och det är lite blandade bud men överlag positivt. Alla verkar vara överens om att del tre är betydligt bättre än the Chronicles of Riddick som nu har nio år på nacken och det är ju... tur. Egentligen borde jag hata del två betydligt mer än jag gör men av okänd orsak har jag sett den ett par gånger. Jag gillar den inte samtidigt som den inte är en total katastrof. Splittrad, urvattnad och stundtals bara fånig men den går att se även om det gör lite ont emellanåt. David Twohy måste ha drabbats av redig hybris efter den oväntade framgång Pitch Black visade sig bli och ville klämma på så innihelvete. Rymdepos för en bredare målgrupp (läs mer stålar i biointäkter) men att göra en Riddick-film PG-13? Nej. Det är långt ifrån ok. Kritiker och publik undrade vad som hade hänt och en fet flopp senare var chansen att vi skulle få en till uppföljare minimal. Pris ske gud för nu står vi här inför Riddick med svensk biopremiär 20/9. Back to basic med en grinig Riddick på en öde planet jagandes prisjägare och slaktandes monster. Våldet verkar återigen vara uppskruvat och tonen betydligt mörkare. Mumma. Sannolikt inte i paritet med den briljanta Pitch Black men David Twohy och Vin Diesel skall ändå ha cred för att faktiskt ha lyssnat på fansen efter semi-monstrositeten för nio år sedan. Såhär har några recensenter tyckt till:

SFX
Screenjabber
Den of Geek
SciFiNow

Kuriosa: Plus till den som kom på originaltiteln: Riddick - Dead Man Stalking. Minus till den som valde att ta droppa titeln.

Killing Season - la recensione

Det här kunde verkligen gå hur som helst. Vilket det även gjorde, fast på ett ganska bra sätt. John Travolta och Robert De Niro spelar båda veteraner från kriget i Bosnien. Travolta spelar serben (såklart) Emil Kovac och letar ett antal år efter kriget upp De Niros karaktär Benjamin Ford (dubbelsåklart); en all american ensamvarg som bor ödsligt uppe i Kentucky-bergen. Emil låtsas bli kompis med Ben och bjuder in honom på en jakttur. Sedan träffar skiten fläkten när Emil avslöjar att han är där för att ta kål på stackars Ben och en klassisk katt-och råttalek uppe i vildmarken tar sin början. Låt oss få det viktigaste överstökat direkt; John Travoltas dialekt. Vi tar en titt på trailern:

Såja, laugh it out... Det är det humor är till för. Man tycker att någon som var inblandad i filminspelningen kunde ha hintat till Travolta att han borde tona ner accenten en aning... Är lite för mycket Teddy KGB på crack. De Niros sydstatsdialekt är inte heller på topp; den kommer och går lite grand under filmens 91 minuter. När förtexterna rullade noterade jag i ett paniskt ögonblick vem regissören var: Mark Steven Johnson. Regissören bakom Daredevil och Elektra. Fuck me sideways... Killing Season hade med andra ord i det läget en inte så liten uppförsbacke att gasa sig ur.

Recensionerna har inte varit något vidare och med ett snittbetyg på 5,3 på IMDB var förhoppningarna inte på topp. Tydligen har filmmakarna även fått det mesta med kriget i Bosnien fel. Jag låter det vara osagt och ser till filmen som trots nämnda brister inte är så pjåkig. Den lånar en del inspiration från the Hunted fast byter ut knivar mot pilbågar. Släng in lite tortyr, den traditionella "jag är en bister ensamvarg som har dålig kontakt med min son-figuren" och ett försök till samhällskommentar om otyget med krig.  Det låter förvisso inget vidare och är det kanske inte heller. Men fan om det inte är rätt så spännande ändå. Tror egentligen att jag gillar spektaklet för att det känns lite icke-2013. Det känns mer som något man kunde hitta på 49:e plats på 50 i topp-listan i videobutiken 1995. Två män ute i skogen som gör allt för att ta kål på varandra. Stundtals ganska rejält våldsamt och framförallt utan krusiduller. Enkelt, inga pissiga CGI-effekter (om inte Travoltas skägg och hårlinje räknas) och effektivt. Så länge Travolta håller tyst är han helt ok i rollen liksom De Niro, även om den sistnämnde som brukligt är lite på autopilot. Han spelar inte över i alla fall, låt oss säga så. När han i en scen skall trä en metallstav fäst i vajer genom ett hål i sin vad (fråga inte) ser han på sin höjd bekymrad ut. Mer som att han funderade på ett svårt sudokukryss. Det har som bekant gått ett antal år sedan De Niro började hora ut sig för gemene roll som gav stålar men men... I Killing Season glimmar han till ibland i alla fall. Gott så. När filmen närmar sig slutet blir det... även det bättre än väntat. Hmm.

Sannolikt på grund av låga förväntningar och några glas vin blir det tre magra kycklingben av fem möjliga. För oss som gillar 90-tal, vildmark och roliga dialekter på film. En exklusiv grupp kanske?