Apartment 1303 - la recensione

Wow... bara wow. Apartment 1303 spelar i en helt egen liga. Remaken av den japanska skräckfilmen från 2007 som i sin tur handlade om spökande japanska flickor. En kopia av en kopia av en trend som borde ha dött med the Ring och the Grudge. Originalet, som jag inte har sett, blev inte direkt hyllat när det dök upp för sex år sedan så orsaken till nyinspelningen är minst sagt höljt i dunkel. Men skall man göra om något varför inte göra det så dåligt som möjligt? För dåligt är det. Inte "tjäna några enkla dvd-dollar"-dåligt utan horribelt dåligt på alla sätt. Som om filmskaparna verkligen har jobbat för att få slutresultatet så pissigt som möjligt. Trettio minuter in i filmen började jag starkt misstänkta att de gjorde det medvetet i något ironiskt försök att efterlämna sig något i klass med Troll 2. Efter att ha sett hela filmen (en prestation i sig) lutar det snarare åt att de är lata och penningkåta as.

Vad handlar skiten om då? Janet flyttar in i sin första egna lägenhet och lämnar i processen sin syster och alkade mamma bakom sig. Janet spelas av Julianne Michelle och lägg det namnet på minnet. Ni kommer nämligen aldrig att höra det i filmsammanhang igen. Inte helt oväntat har dåliga grejer hänt i lägenheten och en av de sämsta skräckfilmerna någonsin kan ta sin början. Förutom att vara ovanligt dum i huvudet har Janet rimligen också någon odokumenterad diagnos. Detta då hon i sin ensamhet hela tiden berättar vad hon gör i sin nya crib. "I am going to hang this picture here". "Now I will have a glass of wine". "I love my new apartment!". Vi snackar ofrivillig komik på högsta möjliga nivå. Scenen kulminerar i Janets oförmåga till ens de simplaste göromål då hon misslyckas med att öppna tidigare nämnda flaska vin.

What the fuck is wrong with this corkscrew?

Ett hett tips är att inte hålla ned armarna på korkskruven. Bara en tanke... Efter vindramatiken börjar det i alla fall spöka på riktigt. Problemet är att det inte i en enda scen blir det minsta otäckt. Janets syster, minimalistiskt spelad av Mischa Barton tar efter ett tag mer plats i filmen liksom Janets fräsiga och lite farliga pojkvän. Missa inte vägg-sexet med underkläderna på uppskattningsvis 40 minuter in i filmen (jag tappade tyvärr uppfattningen om tid och rum efter en kvart).

Ett hedersomnämnande också till Rebecca De Mornay som spelar tjejernas alkoholiserade mamma och tillika f.d pop(?)-stjärna. I ett försök att matcha övriga insatser spelar hon sin roll med en sällan skådad buskis-panache mer passande Falkenbergsrevyn än en Hollywoodproduktion. Med gitarr i hand och blommor i håret levererar hon sina repliker likt en gråsten.

Så ser hela filmen ut. Ofrivillig komik - en totalt menlös spökscen - ofrivillig komik. Efter 80 minuter var sannolikt alla inblandade så trötta på skiten att de kortade ner upplösningen till dryga 5 minuter. För vips så är det hela över. Inga överraskningar what so ever. Bara extremt lamt och osannolikt tråkigt. Underhållningsvärdet i filmen är stort men på helt fel sätt. Detta allena gör den värd en snabb titt. Filmen i sig är dock inte värd mer än ett uppätet och utskitet kycklingben av fem möjliga. Det blir inte sämre än såhär.

Avslutningen av Dexter...

... bjöd på precis det som väntades och inte i en positiv mening. Nej, det bjöd faktiskt på lite mindre än väntat. Detta efter att jag under den vecka som gått sedan jag såg serieavslutningen funderat lite mer. Till en början var jag lite glad över att det var bättre än resten av säsongen. Sedan nyktrade jag till och kom på att övriga säsongen var hästdynga. Att finalen var marginellt bättre är alltså lite som att säga att en hjärnblödning är bättre än två. Det finns ett ord för att sammanfatta avslutningen på en serie som under sina första säsonger var något av det bästa som fanns att skåda på TV: halvhjärtat. Förutom utvalda höjdpunkter har serien stadigt blivit sämre och sämre sedan säsong tre. Den avslutande säsong 8 är utan tvekan den sämsta där ingenting egentligen funkar. Det värsta är att manuset känns så jävla slappt i brist på bättre ord. Enkla lösningar och till och med det som skulle kunna tänkas vara en twist faller platt i sin egen förutsägbarhet. En kort sammanfattning av det dåliga med stark varning för friska spoilers.

Varför väljer de att förvandla Dexter till någon slags rehabiliterad mördare som tappat sugen för att döda? Att han under mitten av avsnittet väljer att låta polisen fånga säsongens storskurk känns extremt lamt. Det mest intressanta med hela serien har varit det faktum att Dexter just har ett patologiskt behov av att döda men att han fått hjälp med att kanalisera detta. Fegt och tråkigt att välja en sådant väg för huvudkaraktären. Att han senare i avsnittet ändå får ta kål på "the brain surgeon" faller på hur dum just den scenen är för övrigt. Seriöst... 48 kameror på fängelset filmar när Dexter i "självförsvar" lugnt och ledigt sätter en penna i halsen på honom. För att sedan med stadig hand trycka på larmknappen. Batista frågar lite försiktigt om vad som hände. Quinn säger att det klart och tydligt var självförsvar. Inga problem, case closed. Suck.

Deb dog till slut, tack och lov. Kunde de inte låtit det varit bra så? Nej, istället låter de Dexter knalla in på sjukhuset och obemärkt stänga av hennes life support, bära ut hennes lik för att sedan dumpa det i havet. En värdig begravning... Hennes vattensvällda och fiskknaprade lik är nog vackert när det flyter upp några veckor senare. Makes...no...sense....

Och... Avslutningen med lumberjack-Dexter. Vad i helvete. Jag fattar grejen med att Dexter känner att de i hans närhet far illa på grund av honom. Att han därför fejkar sin egen död och börjar om som skogshuggare i Oregon (hehe) är rimligt. Eller inte alls. Det är trots allt de mördare han jagat som utsatt hans familj för fara, inte Dexters själva existens. Polisen vet efter 8 säsonger (go Miami Metro) fortfarande inte att Dexter har dödat fler människor än malaria och alla andra hot mot honom eller hans nära och kära är undanröjda. Varför inte ansluta till sin flamma och son (!) i Argentina istället där de rimligen borde kunna leva ett bra liv. Nej nej, i en släng av stark "jag förtjänar inte att vara lycklig" slutar han ensam i en timmerstuga.

Som sagt, tråkiga och fega val av de ansvariga bakom serien. Att det hela nu är slut känns lite tomt men av fel skäl. Serien var värd ett betydligt bättre öde.